Hundarna


        PILA           

Pila är en riktig madam. Hon är klok, värdig, stolt, ordningsam, omhändertagande och den givna mormorn i gänget. Alla ser upp till henne och visar henne respekt, vilket hon verkligen trivs med.
Jag litar på Pila i alla lägen. Hon ställer allid upp på mig och jag ställer alltid upp på henne.
Hon är inte direkt social, den enda hon lägger krut på är mig och helt ärligt, det är jätte skönt! Hon är fruktansvärt okomplicerat att ha att göra med och hon fungerar nästan överallt.
Men det gäller att vara listig då man ska träna och leva med henne. Alltid ligga steget före och verkligen tänka igenom vad jag ska göra, vad målet är och hur jag ska ta mig dit. Det går inte att bara göra något för görandets skull...
Pila är både fullt ös medvetslös och sävlig som en disträ sengångare.
Hon är otroligt rolig att jobba med för hon ställer upp på allt och gör alltid sitt bästa. Jag inser nu att det är otroligt svårt att beskriva sina hundar såhär, för orden räcker inte riktigt till och självklar anser jag som hundägare att mina hundar är dom bästa som finns, så helt opartiskt blir det ju inte...

Om mig


 

Som sagt, jag heter Josefine Andersson och jag är 18 år gammal.
Mitt djurintresse började med hästar. Min mamma och min mormor har hållt på aktivt med hästar i hela deras liv, så det var ganska naturligt att jag blev en hästtjej. Detta intresset har jag fortfarande kvar, men efter några ponnyer och väldig otur med mina storhästar fanns inte tjusningen kvar på samma sätt och jag la av.
Att börja med hund var egentligen inte helt givet, jag hade alltid haft hund men mer i "bakgrunden". Men efter att jag var tvungen att ta bort min första egna hund borderterrier/tax blandningen Nellie bestämde jag mig för att verkligen läsa på innan jag skaffade en ny hund. Detta gjorde att jag plöjde igenom alla möjliga och omöjliga hundböcker under ett halvårs tid.
Efter det ville jag skaffa mig en hund att jobba med, för mitt intresse var verkligen väckt.
Min mamma rådde mig att skaffa en schäfer. Hon hade själv haft schäfer och hävade att om man ville jobba med en hund så var schäfern en given ras.
And what mama says, mama gets!
Jag köpte en schäfer hane som hette Elvis. Han var ett slag för sig och jag lärde mig hur mycket som helst på honom. Både vad som var bra och sådant som blev mycket mindre bra... Jag lärde mig mycket om dom olika perioderna under utvecklingen.
Tyvärr blev Elvis endast ett år gammal. Han hade alltid varit kinkig med maten, men helvetet bröt ut när han var ca 9 månder. Han var allergiker. Han var både atopiker (allergisk mot luftburna ämnen) och allergisk mot allt protein. Och en hund som inte kan äta kött... Det kändes helt enkelt inte som ett värdigt liv.
Beslutet jag då var tvungen att ta var både det enklaste och det svåraste jag någonsin gjort.
Några månder efter honom kom Pila in i mitt liv och nu har det rullat på med hundar och jag måste säga, peppar, peppar, jag har haft väldig tur med mina hundar!
Och efter ett sabbats år med jobb kom jag in på hundsportsgymnasiet och allt föll på plats. Jag har nu en plan över mitt liv, jag är säker på vad jag vill och jag trivs att lägga all min energi och all min kärlek på hundar.

Jag inser att rutan om mig kanske inte handlar så mycket om mig, men det är iaf min hundhistoria i korta drag.